Allt Svartnar

<p>I en becksvart höstnatt, till synes ändlös Omgiven av lika gränslös skog För alltid besatt av hat mörkt som natten För alltid sökandes vila</p><p>Att korsa gränsen till evigheten Att finna evig frid Ensamhet lindrar men bot finns ej Bara den sista vilan helar</p><p>En vandring mot skogens djup Sorgklädda själens lindring Ledd av ångestens mörka sken In i ensamhet för alltid</p><p>Sökandet ändas en månlös höstnatt Redan var det mörkt som min själ Trodde ej mörkare fanns Men nu kryper svärtan inpå</p><p>Bleka läppar ler en sista gång Kalla fingrar greppar bladet Himlen spyr tårar och vindarna skriker Blod värmer frusen mark</p><p>Endast tomhet fyller mitt inre I ord likväl som mening Äntligen ändas plågan kallad liv Äntligen tar det slut</p><p>Kvar finns ej hat, ilska eller hämndbegär Existerar gör endast ingenting Livet rinner sakta ur venerna Tomheten är oändlig</p><p>Evig drömlös sömn kallar Smärtfri vila som aldrig tar slut Aldrig mer förpestas mitt inre Allt svartnar</p>